Skapelse eller evolution?
Kategori: Ateism/evolutionsteorin
Evolutionister beskyller ofta skapelsetroende för att ha missuppfattat evolutionsteorin. Eftersom denna teori nästan definitionsmässigt måste vara sann, är det ju uppenbart att den som inte tror på den antingen missuppfattat den eller helt enkelt är för obegåvad för att förstå den. Och visst kan det vara sant att många skapelsetroende har bristande förståelse för evolutionsteorin. Ibland kan det kanske också vara si och så med begåvningen. Nu är det emellertid inte bara av vetenskapliga skäl, som bibeltroende kristna (kan det finnas några andra?) har svårt att tro på slump och naturlagar som alltings Skapare. Det viktigaste skälet är givetvis att kristendomens urkund, Bibeln, säger att allting skapats för ett bestämt syfte av en intelligent Skapare. Människan ser inte ut som hon gör därför att hon genom en kombination av slump och nödvändighet råkat bli på ett visst sätt. Nej, hon har de egenskaper hon har, därför att hon är skapad till Guds avbild. I psalm 139 i Psaltaren kan vi till och med läsa att vi är "danade övermåttan underbart". Orsaken till att alla människor söker efter en mening med sina liv, är enligt Bibeln därför att de är skapade för att leva ett meningsfullt liv. Att människan har starka andliga behov är inte en evolutionär paradox, utan beror på att hon är skapad till ett liv i gemenskap med sin Skapare. Människans andliga längtan kan därför aldrig tillfredsställas av ockulta fenomen eller yogaövningar. Den enda som till fullo kan mätta hennes andliga hunger är Skaparen själv, dvs den Gud som uppenbaras i Bibeln.
Om nu en del kreationister missuppfattat evolutionsteorin, så har samtidigt många evolutionstroende grovt missförstått skapelsetron. Plasmafysikern Milton Rothman angav t ex följande skäl till varför han ansåg att alla teorier om en skapande Gud är orimliga:
Alla "gudsteorierna" kollapsar när man ställer tre avgörande frågor: Varifrån kom Gud? Var existerade Gud innan universum fanns? Hur lärde sig Gud att skapa?
Innan jag bemöter detta, i mitt tycke synnerligen naiva debattinlägg, låt mig berätta en ganska rolig historia:
En känd astrofysiker brukade hålla populära föredrag om kosmos, där han bl a berättade om jorden och solsystemet och universums väldighet. Efter ett sådant föredrag reste sig en äldre dam upp och sade, "Allt du har sagt är rent nonsens. Jorden är i själva verket en platt skiva som vilar på ryggen av en jättelik sköldpadda". Astrofysikern tittade på henne med en blandning av skräck och medömkan och sade i det att han log ironiskt, "Damen kanske kan tala om för mig vad sköldpaddan i så fall står på?" — "Ni är mycket intelligent unge man", blev svaret, "mycket, mycket intelligent, men det är sköldpaddor hela vägen ner".
Då jag i olika sammanhang varit ute och föreläst om skapelse-evolution har jag ofta fått frågan, "Men om nu Gud har skapat universum, vem har då skapat honom?", dvs i princip samma fråga som Milton Rothman ställde. Kanske har man förväntat sig att jag skulle ge ett svar i stil med den gamla damen ovan. Någon Supergud har i sin tur skapat Gud. Denna Supergud har sedan skapats av en Supersupergud etc, etc. Men svaret är mycket enklare än så. Gud är utanför rum och tid. Då vi tidigare diskuterade Big Bang, konstaterade vi att enligt denna teori så var det inte bara energi och materia som skapades vid den stora smällen, utan rum och tid uppstod samtidigt. Före Big Bang fanns således varken rum eller tid. Detta stämmer till fullo med Bibelns scenario. Redan på 400-talet påpekade för övrigt Augustinus att då Gud skapade universum, så skapade han också tiden.
Bibeln säger att Gud är evig, dvs han har ingen början och inget slut i tiden. Han existerade före tidens begynnelse och kommer alltid att existera. Paulus skriver t ex i ett av sina brev till Timotheos:
Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början. (2 Tim 1:9)
I Moffats berömda engelska bibelöversättning står det i stället för "Gud" i Gamla Testamentet nästan överallt "den Evige" (the Eternal), vilket visar att ordet för Gud i den hebreiska grundtexten har en undermening av någon som är utanför tiden. Ännu idag säger man för övrigt, när en människa dött, att han eller hon "har gått ur tiden", av vilket framgår att man bland kristna sedan urminnes tider vetat att tiden endast existerar i den materiella dimensionen.
Alla ögonblick, både forntida, samtida och framtida, är antagligen för Gud som ett enda nu. Detta är ingenting som vi, "tidens fångar", kan förstå förnuftsmässigt. Tidens natur är överhuvudtaget bland det som forskare och filosofer har svårast att förklara. Många har försökt lösa tidens gåta, och vissa aspekter av tiden har man kunnat reda ut. Relativitetsteorin är t ex ett försök att beskriva vissa samband som existerar mellan rum och tid i universum. Vad tid i själva verket är, har dock ingen kunnat klargöra.
Svaret på frågan vem som skapade Gud är således att ingen har skapat honom. Han har alltid funnits och kommer alltid att finnas, eftersom han har sin existens utanför tiden. Följdfrågan blir då ofta, "Men om Gud alltid funnits kan ju lika gärna universum alltid ha funnits". Mot detta kan man direkt invända att universum, till skillnad från Gud, är i tiden och inte utanför den. Problemet med ett universum som är evigt men ändå utsatt för tidens gång har vi redan diskuterat, och det vi då konstaterade var att ett sådant universum med all sannolikhet skulle leda fram till oacceptabla logiska paradoxer. I ett sådant universum verkar det osannolikt att liv skulle kunna existera. Dessutom så talar ju merparten av våra astronomiska observationer emot ett evigt universum och för att universum har en begynnelse i tiden.
Det ligger nära till hands att vända på ovanstående resonemang. Om man nu frågar sig vem som skapat Gud, dvs kräver en kausal orsak bakom Guds existens, så borde man i konsekvensens namn också kräva samma sak av universum. Varför kan man acceptera ett universum som inte har någon bakomliggande orsak, men samtidigt inte accepterar en Gud, om denne inte har någon bakomliggande orsak? I ena ögonblicket proklamerar man således att universum uppkommit av sig självt och är ett slutet system både i rum och tid, och är fullt nöjd med det, och i nästa ögonblick menar man att Gud kan inte existera om inte någon orsakat honom. Om det senare vore sant, borde man inte i så fall också kräva en kausal orsak bakom universum?! Denna inkonsekvens visar att problemet inte handlar om att man inte kan tro på Gud, utan att man inte vill! Och det är ju precis vad Jesaja säger, "Var och en ville vandra sin egen väg..." (Jes 53:6)
Svaret på Miltons andra fråga (den tredje frågan är så naiv att jag inte ens tänker kommentera den), dvs var Gud befann sig innan universum hade skapats, har väl du som läser detta förmodligen redan själv listat ut vid det här laget. Precis som att Gud existerar utanför tiden, så existerar han också utanför det fysiska rummet. Han består inte av materia eller energi, utan är av andlig natur och existerar därför i den andliga verkligheten
Den kanske vanligaste och allvarligaste missuppfattningen som evolutionister gör sig skyldiga till, är att de avfärdar skapelsescenariot med motiveringen att det är "ovetenskapligt". Tidigare har The Talk Origins Archive,som är en stor databas på Internet, omnämnts. I en översikt som där ges över evolutionen och livets uppkomst riktar man följande kritik mot kreationismen:
Men framför allt, vetenskapliga kreationister har inte någon testbar vetenskaplig teori som kan ersätta evolutionsteorin. Även om evolutionsteorin skulle visa sig vara felaktig så skulle den helt enkelt ersättas med någon annan vetenskapligt teori.
...Till dess att de vetenskapliga kreationisterna formulerar en vetenskaplig teori, och låter denna prövas vetenskapligt, har de ingen rätt att kräva lika mycket undervisningstid för att presentera sina idéer [I USA fordrar vissa grupper av kreationister att skapelsetron skall få lika mycket tid i skolan som evolutionsteorin].
Man begär således att kreationisterna måste komma med egna vetenskapliga modeller om de skall tas på allvar. Detta har vissa riktningar av skapelsetroende accepterat, och i USA talar man ofta, vilket framgår av nyssnämnda citat, om "scientific creationism" (vetenskaplig kreationism).Begreppet "vetenskaplig kreationism" är emellertid lika ologiskt och motsägelsefullt som begreppet "vetenskaplig ateism". Det senare var ju mycket populärt i öststaterna under kommunisttiden och det fanns till och med professurer i detta ämne. Felet man gör då man begär att skapelsetroende skall komma med vetenskapliga alternativ, är att man helt enkelt inte förstått, eller velat förstå, vad skapelse innebär. Om en övernaturlig Skapare på något sätt ingripit i skapelsen, och under vissa skeenden åsidosatt naturlagarna, kan dessa delar av skapelsen omöjligen förklaras vetenskapligt. Vare sig ateistiska eller kristna forskare kan förklara det övernaturliga vetenskapligt. Vetenskapen kan ju endast beskriva och klarlägga de lagbundna processer som sker i naturen. Om övernaturliga processer vore möjliga att förklara med vetenskapens hjälp, vore de ju definitionsmässigt inte övernaturliga.
Låt mig ta en liknelse. Antag att en person, vi kallar honom A, matat in vissa värden i en dator för att göra en omfattande beräkning. Självklart så beror beräkningsresultatet på vilka värden som matats in. Det kommer att dröja flera timmar innan datorn är klar med beräkningarna och A går på lunch medan den står och arbetar. För säkerhets skull låser han dörren till sitt rum, så att inte någon av misstag skall förstöra hans uträkningar. Vad han inte vet är att en kollega vid namn B har nyckel till rummet. Denne tar sig in, stoppar datorkörningen, matar in andra ingångsvärden och startar sedan beräkningsprogrammet igen. När A kommer tillbaka finner han på sin bildskärm ett resultat som han inte alls hade förväntat sig. Eftersom han är absolut säker på att inga "överdatoriska" (övernaturliga) ingripanden har skett, försöker han nu hitta en "datorisk" (naturlig) förklaring till det oväntade beräkningsresultatet. Hur osannolik denna än är, så håller han fast vid den, eftersom det ju inte finns någon annan möjlighet. Problemet för honom är, att även om hans förklaring till och med skulle vara rimlig, så är den i alla fall helt felaktig. Den absoluta sanningen är ju att en intelligens utanför datorn medvetet ändrat i beräkningarnas gång. För att hitta den sanna förklaringen måste A gå utanför datorns slutna system. När evolutionister hävdar att skapelse inte är någon förklaring, eftersom man då hänvisar till övernaturliga ingripanden, är det samma sak som om A skulle hävda att B:s "ingripande" inte är någon förklaring till datorns skumma beteende, eftersom man då hänvisar till något utanför datorn.
Evolutionisternas krav att skapelsetroende först måste komma med alternativa, vetenskapliga teorier innan de har rätt att yttra sig, är ett direkt uttryck för upplysningstidens naiva tankegångar. Enligt dessa har endast det som kan förklaras med förnuft och logik någon verklig existens. Det som vetenskapen inte kan beskriva, kan helt enkelt inte existera enligt upplysningsfilosofin, och är därför bara inbillning. Felet som evolutionisterna gör, är att de upphöjer upplysningens grundtes till ett objektivt faktum, medan det i själva verket handlar om ett filosofiskt antagande. Deras sätt att resonera bygger därför inte på vetenskap utan på fördomar. Den som vill vara fullständigt objektiv, måste givetvis vara öppen för alla möjligheter, även existensen av en andlig verklighet.
Frågan om skapelse eller evolution handlar således inte om vad som är vetenskapligt eller ej. Vetenskapen utgör bara en metod bland många andra för att få kunskap om den fysiska verkligheten. Även om den vetenskapliga metoden är synnerligen betydelsefull rent praktiskt, kan den t ex inte besvara de frågor som är allra viktigast för människan i egenskap av människa. Det finns därför all anledning att vara försiktig. Om den fysiska verkligheten i all sin rikedom och skönhet är resultatet av en övernaturlig skapelse, då ligger det utanför vetenskapens möjligheter att förklara denna skapelse. Endast de delar av skapelsen som skett genom naturliga processer, t ex mikroevolution, kan då förstås förnuftsmässigt. Även om man till och med skulle kunna hitta på något tänkbart och inte alltför osannolikt scenario, som skulle kunna förklara hur t ex livet kan ha uppstått, så är inte detta scenario sant om nu livet i själva verket är resultatet av en intelligent skapelse. En sak blir inte automatiskt sann bara för att den fått etiketten "vetenskaplig" eller "teoretiskt möjlig" på sig.
Vetenskap använd inom sitt begränsade kompetensområde är oerhört värdefull, medan vetenskap använd utanför detta är en ren katastrof. August Strindberg, den kände diktaren, radikalen och amatörforskaren, som i slutet av sitt liv böjde knä för Jesus, var mycket medveten om hur farlig den övertro på vetenskapen var, som hade börjat göra sig gällande vid slutet av 1800-talet. Strindberg som kände människans natur ingående, både sin egen och andras, sammanfattade denna i, "Den onda viljan söker frihet för att få göra ont och den onda tanken söker frihet för att få tänka galet". I sin diktsamling Sömngångarnätter på vakna dagar (fjärde natten) skriver han:
Naturvetenskap, du som är så säker på dina sakers sanna natur,
du som har upptäckt att fåret bräker och att människan är ett djur;
du som räknat benen på myran och har inlagt fiskar i sprit,
du som vet att basen och syran alltid råkas vid frierit;
du som väger det ovägbara, du som mäter vad ej har mått,
säg, du måste väl kunna svara vilken väg de döda har gått;
vart vi alla en gång må fara, var vår vagga från början stått!
Svar det har du, men ej på frågan, svar på mycket som ej oss rör;
ej bekänner du oförmågan, men allt längre i mörkret oss för.
Vad som sagts ovan innebär inte på något sätt att det är fel att använda sitt förnuft eller sina fysiska sinnen. Och inte heller att det är något fel på den vetenskapliga metoden som sådan. Man måste bara komma ihåg att det mycket väl kan finns sidor av verkligheten som inte är åtkomliga med förnuftets och de fysiska sinnenas hjälp. Sann vetenskap, använd inom sitt kompetensområde, dvs för att beskriva den fysiska verkligheten, är som sagt ett utomordentligt hjälpmedel, och står inte alls i något motsatsförhållande till tron på en Skapare. Tvärtom, många naturvetare har blivit troende genom den skönhet som på alla plan uppenbaras då man studerar naturen. Isaac Newton ställde sig en gång följande fråga:
Hur kommer det sig att Naturen ingenting gör förgäves och varifrån kommer all ordning och skönhet som vi ser i världen?
För Newton var det självklart att förklaringen till universums intelligenta design låg i att universum, i all sin skönhet och variationsrikedom, var skapat av en intelligent Skapare för ett bestämt syfte
